fredag, januari 18

I april startades en märklig resa för mig. Avicii dog och jag gick på krogen och vi hade roligt åt det, för jag brydde mig inte. För mig var avicii en ointressant karaktär och ännu tråkigare symbol. För mig handlade Avicii bara om hjärndöd musik med fans som var dumma i huvudet. Detta byggde jag endast på de fördomar jag hade om de människor omkring mig som jag såg gillade hans musik. Dvs människor jag inte hade så jävla mycket gemensamt med, enligt mina fördomar. Men ni vet, ni föreställer er säkert exakt samma typ av människa nu som jag tänker på. (Dessa fördomar om dessa normiga människor handlar bara om min egen föreställning om mig själv, som att jag skulle vara så jävla speciell. Jag hade säkert velat vara samma typ av människa om jag varit snygg nog så no h8.)
Jaja, vi är på det klara med att jag alltid haft noll intresse av avicii, hans musik och hans fans.

Kvällen efter så var jag ensam hemma och låg med datorn och gled runt på nätet, absolut en av mina favoritsysslor här på jorden. Så började jag läsa hans låttexter. Började gråta hejdlös och sen dess har jag inte slutat. Jag kan inte lyssna på någon av hans låtar, läsa för mycket om honom eller ens prata om honom innan jag börjar gråta! Wtf!

Detta har förbryllat mig. Varför bryr jag mig? Jag bryr mig ju inte!

Jag kollade såklart på dokumentären och blev ännu mer tagen och ännu mer förstörd.  Jag var så ledsen att jag blev ett annat resultat på den där kända personlighetstestgrejen ni vet, det har aldrig hänt innan. Så jag drömde en dröm som handlade om att jag var tvungen att lista ut VEM jag var och vilken personlighetstyp som egentligen var min - om jag listade ut det i tid kunde jag rädda min mamma??? Så jag forskade vidare: han nämner Carl Jung i dokumentären, och jag gillar ju som sagt att glida runt på nätet så jag drar en snabb googling. Läser kort om Skuggan och drar igång en mils lång tanke om Skuggans roll i BBCs Sherlock (jag älskar Sherlock, läser mycket metas och analyser, jag kollar på serien på flera olika sätt i flera olika lager osv). Går till biblioteket, lånar Det omedvetna utav Calle Jung och allting jag läser applicerar jag på Sherlock och dess karaktärer för jag känner dom bättre än mig själv. Jag googlar vidare, kollar om serien och för alla som följt säsongerna måste ju hålla med om att sista säsongen är så sjukt jävla konstig och slutar så jävla dåligt. Jag som Johnlock-fan dessutom blev väldigt besviken och jag kan fortfarande inte fatta hur det kunde sluta så dåligt dom är ju uppenbart gay kom igeeeeeeeeeeeeeeeeeen ge oss hååååångeeeeeeeel!!!!!!!!!!!! Jaja tänker ni hon e sån o då vill jag ba försvara mig med att mm de kanske jag är men jag har rätt så whatever.

Jag kollade iallafall om på serien, sista säsongen och det sista avsnittet och jag fattade ALLT!!!! "It is what it is" var meningen som fick alla polletter att ding-ding-dinga till, jag fattade allt! Inte bara att jag fattade allt: det lösete allt! Allting hängde ihop, allting var logiskt och jag fattade helt enkelt allt!

Idag kan jag säga att jag fattar inte ett skit av Sherlock s04, jag är inte nöjd med meningen "it is what it is" och jag vet inte vilken typ jag är EGENTLIGEN så det hjälper inte mig ett skit. Det var som att käka e typ. (Första gången jag provade ecstasy så fattade jag ALLT och jag skulle förklara ALLT för min kompis som fattade INGENTING för jag makeade helt enkelt inte sense. Ja men ni vet, som typ alla på ecstasy. Det var ju kul för stunden om inte annat, mindre kul dagen efter när man skulle jobba och byta stomipåse för första gången och det rann bajs i en timme och man svettades och hade för hög kroppstemperatur o så visade det sig att påsen inte passade för det var fel storlek)

Jag blev ledsen, just det. Blir fortfarande ledsen. Jag har väldigt lätt för att bli ledsen överlag, jag känner andras känslor oerhört lätt. Jag tror också för att ha sådan empatiförmåga så måste man inneha förmågan/upplevt känslorna hos sig själv. Och jag känner hans smärta och jag relaterar så mycket att det gör ont! Sedan tror jag givetvis att varför jag har så lätt för att känna andras smärta är för att jag förtrycker min egen, jag menar jag känner fortfarande ingenting när jag tänker på min mamma eller andra grejer i mitt liv så jag kompenserar väl ut det genom att känna det jag egentligen känner genom vad andra känner. Men just detta och just han handlar nog mycket om min livslånga längtan efter döden, min högsta dröm i livet. Lugn och ro! För jag tror också på detta som många andra blev så berörda av: att rikedom och kändisskap, festande och liggande inte är svaret. Att ett liv i lyx som många drömmer om, strävar efter, avundas - om inte det hjälper mot detta ekande tomrum vad fan hjälper då? Om money cant buy happiness osv. Den hopplösheten lämnar vem som helst otroligt ledsen. Om den rivande ångesten inte lättade utan blev värre med tiden, då spricker hela den illusionen hela världen ligger på. Vad ska vi då ta oss till?

Detta va historien om hur avicii blev min spirituella guide och ledde in mig på spår som astronomi, drömtolkning och mystik. Wtf

söndag, januari 6

Har varit på ett strålande humör hela dagen idag, om det beror på ljuvligt mensigt morgonsex eller om det beror på att jag åt moussaka igår vet jag inte, men bra humör har jag varit på. Åt en god frukost, gick en mysig morgonpromenad med Daniel och Svante och så har jag stickat en massa idag. Lagat mat, bakat bröd, gjort hummus och tillomed ätit kvällsmat (digistivekex med smör och ost. Och choklad. Och te). Har kollat på en ny rolig serie utan dåligt samvete. Klockan 19.00 gick jag ut med Svante. Tidigare kvällspromenad än vanligt men jag har hela dagen idag tänkt att jag skall meditera ikväll, så vet jag ju med mig att om jag inte gör det nu så blir jag för trött och så blir det inte av. Jag som varit fast besluten hela dan idag att ikväll! Ikväll ska jag meditera! Nu börjar det! 

På kvällspromenaden blev jag stoppad av en man som sa att jag var en drottning som hade hela världen framför mig. Att jag hade allt att ge inget att förlora. En moder, full av liv och skönhet. När han nämnde Jesus och mitt ansiktsuttryck förändrades sa han att han inte pratade om religion, utan om att finna friden inom sig. Att inuti en själv finns ett helt universum, outforskat och gudomligt. Jag sa att jag precis var påväg hem för att försöka finna the peace. Han bad en bön för mig, jag tackade, han kramades och när vi skiljdes åt kände jag efter i mina fickor. Mobilen var kvar! Glatt förvånad över att han inte ficktjuvade mig valde jag att se det hela som en ganska så fin grej. Är han nu själv troendes på något sätt är det en gåva att bli bedd för. Tacksamt, ändå. När man väljer bort negativitet osv så väntar stora grejer sade dom i netflixserien jag såg på innan.

Nu ska jag meditera! 

lördag, januari 5

Hur börjar man med det här sitter jag och tänker. Börja med vadå? Jag minns för några år sedan så fanns det någon slags... funktion som man samlade alla bloggar man följde på som i sin tur visade när ett nytt inlägg lagts upp. Det var min bror som tipsade mig om det, han använde det själv. Jag har svårt att tänka mig att han fortfarande läser bloggar eller använder den funktionen då bloggar praktiskt taget dött ut. Det var en kul trend men trender bryts och byts ut. 
När jag loggade in här för första gången på en halv evighet och kollade min statistik så var det några få få få visningar som kommit från diverse spamsidor. Det och faktumet att bloggar är utdöda känns ju bra. Då behöver man nämligen inte sitta och tänka "hur ska man börja med det här då". 

Jag har mått dåligt senaste tiden, på ett konstigt sätt. Förr när jag mådde dåligt och var deprimerad så märktes det genom att jag drack mer, låg runt mer och bara vara så mycket mer i allmänhet. Alltid mycket, allting mycket. Idag är jag rätt lugn, lever ett rätt lugnt liv och har det fett bra. Jag har hund, sambo och jobb. En stabilitet och trygghet, en go grund. Så när jag mår dåligt nu får jag inte samma utlopp som förr. Jag har ju mognat också, såklart. Inte lika utåtagerande, istället inåtagerande. Jag har hatat mig själv istället för att gå runt och hata alla andra.

Tvärtom.

Jag har avundats andra, tryckt ner mig själv. Vet inte vad jag annars ska ta mig till? Jag kan ju inte gå och hata på andra när jag hatar mig själv! Jag tänker på vad alla andra kan och är duktiga på och ifrågasatt vad jag själv kan och vad jag är duktig på. Vad tusan har jag som folk kan tänkas avundas? Det svaret har jag fortfarande inte, men det är väl helt okej. Jag är ju medveten om att svaret absolut inte ligger i vem som avundas vad och varför osv, utan att jag måste ba. Gilla mig själv, ta ansvar och acceptera. En jävla massa. 


Och ta tag i det jag vill!
2019 och jag vill:

  • avsluta min stickning som jag påbörjat
  • skriva
  • planera mera!!!!
  • äta regelbundet och bättre
  • meditera
  • lite yoga
  • klä om möbler
  • tälta med svante
  • nå konstprojekt
  • läsa fler böcker
  • börja plugga
  • byta jobb
  • fria
  • gå i kbt
  • ha många många picnicar
  • må bra
  • va gla
  • komma i balans
  • uppskatta mig själv
  • livet